Än är det sommar!

Augusti. Den sista av sommarmånaderna. Jag drabbas lätt av lite sensommarångest så här års. Så mycket man planerade och ville och skulle. Och kanske blev inte så mycket gjort som man hade tänkt sig… Men i år tycker jag att vi skyller på värmen! Vi verkar vara många som mest gått omkring och flämtat i skuggan. Min andra hälft hör dock till dem som käckt utbrister ”Äntligen fick vi en riktig sommar!” Under 35 grader kan det omöjligt vara för varmt, enligt hans termostat. Ibland är vi lite olika, han och jag…

Plommonträd i regn.

I förra veckan var det därför jag som sa hurra, äntligen fick vi lite svalare dagar! Och regn. Visserligen mest i form av korta skurar. Men ändå… Växterna blir glada och det är härligt att se allting växa så det knakar. Fast i skrivande stund är ”Afrika-värmen” här och hälsar på. Nästan 29 grader i skuggan igen. Då blir det inte mycket gjort från min sida. Bara vattna det viktigaste, njuta av det som fortfarande blommar och så får man tänka att ogräset faktiskt går att rensa någon annan dag.

Lavendel, en trogen långblommare.

Vi har tagit det lugnt på kolonin hela familjen när värmen har varit som värst. Man orkar inte mycket annat. Men det finns ändå en hel del måsten och borde. Äppelträdet behöver beskäras igen. Vi satsar främst på JAS-beskärning (dvs beskärning under juli, augusti eller september) vilket betyder att det är hög tid nu. Att renovera vårt äppelträd är en segdragen historia. Det hade varit lämnat vind för våg under väldigt många år. Väldigt, väldigt många år faktiskt. Projektet att försöka få en lite mer klassisk fruktträdsfason på det måste därför tas bit för bit. En hård beskärning skulle bara resultera i massor av vattenskott som varken vi eller trädet skulle bli gladare av. Vår arborist som vi konsulterade redan den första sommaren på lotten har rekommenderat en 5-årsplan som vi nu försöker följa.

Nepeta
Vit nepeta, troget väntande på sin tur.

Vad borde jag mera? Plantera iris förstås, har massor i växthuset som behöver få komma ut i rabatterna. Lite vit kantnepeta väntar också på att få flytta ur sina krukor. Jag borde rädda päronträdet på baksidan som håller på att kvävas av levnadsglad humle som svingar sig upp i den trötta gamla trädkronan. Jag borde hjälpa bokharabindan på plats så att den kan väva en fin, tät och grön gobeläng på vår spalje, som utgör den sista väggen längst ner på lotten. Och jag borde förstås rensa ogräs! De klarar sig alltid, det spelar ingen roll hur torr och eländig sommaren än är, livskraften hos kirskål och parksallat slår det mesta.

Men idag tar vi det lugnt! Snart kommer väl svalkan tillbaka och med den arbetslusten. Tills dess står mera vila på schemat! Och att umgås med besökare förstås. Den här kompisen dyker ofta upp på kolonin, vi har en hel släkt med ekorrar i Eriksdalslunden. Tänk att vi befinner oss mitt i Stockholm. Det kan man inte tro!

Alltid lika trevligt med gäster!

Underbara kvällar

Dessa ljuvliga försommarkvällar på kolonin! Nu sjunger tulpanerna på sista versen. Men de är vackra ända till slutet.

Tulpanrabatterna i kvällssolen.

Och mellan hägg och syren så blommar förstås alla rhododendron! Nu gäller det att ge sig tid att bara njuta.

Urgammal rhododendron av okänd sort.

Just nu är vår egen lott som allra bäst. (Det gäller bara att vinkla kameran så att man inte får med de sista parksallatsbladen.)

Alla gillar en bänk att vila på.

Den gamla bänken som skulle målas om blir underbar i sitt förfall när rhododendronkvisten, som nog är minst lika gammal, vilar sig på den. Om det gick att stanna tiden så skulle jag gärna göra det precis nu!

Snart är det över. Men än blommar ’Verona’.

Väggen mot väster

Lite före- och efter-bilder är alltid roligt. Så här såg gränsen mot grannen ut när vi kom.

Gränsen mot grannen – före.

Lummigt? Ja! Populärt hos styrelsen? Nej. Lite för mycket djungel för en kolonilott. Helt enkelt. Vår företrädare hade odlat potatis på de öppna ytorna på var sida om mittgången. Lite blommor hade planlöst fått bo i kanterna. Men växtkraften är enorm i den härliga södersluttningen och de öppna ytorna var långt ifrån öppna längre. Parksallat och björnbär hade tagit över precis allting och övriga växter armbågade sig fram för glatta livet. Man fick jobba med machete snarare än med någon liten elegant sekatör. När vi hade rensat ett antal varv så ser det numera ut så här istället:

Gränsen mot grannen – efter.
Egentligen är jag inte så förtjust i gräsmatta på kolonier. Det är lite för mycket villaträdgård för min smak. Jag tycker att odling och rabatter ska vara tongivande på den lilla yta som en kolonilott utgör. Men med två barn som gärna doppar tårna i gräset och lägger ut filtar och har picnic så kändes det på sin plats att omvandla potatislanden till små minigräsmattor. Åtminstone för en tid framöver. Och det blev ganska trevligt. Rabatterna blir väl avgränsade och hela grundstommen för lotten känns tydligare. Vi är nöjda! Nu har vi byggt rejäla stöd som honungsrosor ska få klättra på. Det blir finfina väggar som ramar in bra. (Jo, det kan hända att rosorna blir för stora och tunga i framtiden, trots att jag och sekatören kommer att passa dem noga. Men den dagen den sorgen. Nu gör vi så här och så får vi se hur det slutar.)

Farväl käre vän

Ibland blir man ledsen. Vi älskar de stora pampiga träden i parken ovanför vår lott. De ger skugga och en rumskänsla som vi aldrig kan uppnå på egen hand. För mig är stora träd som gamla vänner som länkar bakåt i historien. Det ska mycket till innan jag hugger ner ett träd. Jag ändrar hellre på andra saker om det behövs en förändring. (Ramlar löven ner på bilen på hösten? Flytta parkeringsplatsen! Lite så, liksom.) Därför var det med stor sorg som vi upptäckte att Stockholms stad tydligen ansåg att den magnifika pilen i hörnan utanför lotten nödvändigt måste tas ner.
Överraskning! Man styr inte över det som är utanför staketet…

Det har ramlat grenar över staketen förr när höststormarna viner. För någon är det kanske ett stort problem. Men jag lagar helt enkelt staketet och fortsätter att tycka om gamla träd. Ramlande grenar på hösten hör till naturen och livet. (Självklart ska det inte stå träd i en park som riskerar att falla omkull. Men jag tror inte att pilen var där riktigt än…)

Vi fäller en tår för pilen.
Sorgligt var det. Men vi jobbar vidare. Nu är rabatten ner mot grannen uppgrävd och ombyggd. Den gamla plankkonstruktionen som höll uppe alltihop var på god väg att braka samman, så där fanns ingen återvändo. Nu är den utbytt och omgjord av världens bäste byggare. Han kan han, maken. Bara att fortsätta rensa ett tag till när parksallaten dyker upp igen (för det lär den göra, som vanligt). Sen kan vi nog våga plantera och skapa en härlig grön vägg i kanten av vår lott.
Omgrävt, rensat och nybyggt.

Det dansas hos Björn!

Gammaldags stockrosor med blommor som vackra kjolar.

Det här är bilder från min grannes trädgård. Så här längtansfyllt vill jag också ha det. Ljusgula, underbart somriga stockrosor när de är som allra vackrast. De dansar i vinden och faktum är att Björn spelar Shostakovichs andra vals för dem. Härligt galet och alldeles underbart! När det ser ut så här är det ljuvligt att vara kolonist!

Jag är lovad frön av Björn till hösten. Tänk om det kan bli lika vackert hos mig så småningom!
Som ett dansgolv på en bal. Och regnet gör allt fräscht och vackert!