Snickarjobb – Bakom staketet

Väggen mot väster

Charlottaaugusti 20, 2017juni 3, 2018Leave a comment

Lite före- och efter-bilder är alltid roligt. Så här såg gränsen mot grannen ut när vi kom.

Lummigt? Ja! Populärt hos styrelsen? Nej. Lite för mycket djungel för en kolonilott. Helt enkelt. Vår företrädare hade odlat potatis på de öppna ytorna på var sida om mittgången. Lite blommor hade planlöst fått bo i kanterna. Men växtkraften är enorm i den härliga södersluttningen och de öppna ytorna var långt ifrån öppna längre. Parksallat och björnbär hade tagit över precis allting och övriga växter armbågade sig fram för glatta livet. Man fick jobba med machete snarare än med någon liten elegant sekatör. När vi hade rensat ett antal varv så ser det numera ut så här istället:

Egentligen är jag inte så förtjust i gräsmatta på kolonier. Det är lite för mycket villaträdgård för min smak. Jag tycker att odling och rabatter ska vara tongivande på den lilla yta som en kolonilott utgör. Men med två barn som gärna doppar tårna i gräset och lägger ut filtar och har picnic så kändes det på sin plats att omvandla potatislanden till små minigräsmattor. Åtminstone för en tid framöver. Och det blev ganska trevligt. Rabatterna blir väl avgränsade och hela grundstommen för lotten känns tydligare. Vi är nöjda! Nu har vi byggt rejäla stöd som honungsrosor ska få klättra på. Det blir finfina väggar som ramar in bra. (Jo, det kan hända att rosorna blir för stora och tunga i framtiden, trots att jag och sekatören kommer att passa dem noga. Men den dagen den sorgen. Nu gör vi så här och så får vi se hur det slutar.)

In Snickarjobb

Dagarna flyger!

Charlottaaugusti 3, 2017juni 3, 2018Leave a comment

Tiden har inte riktigt räckt till den här sommaren. Det är fortfarande så mycket som ska byggas upp och återskapas på kolonin. Ibland får jag erkänna att jag blir lite avundsjuk på pigga pensionärer som kan lägga alla vakna timmar på enbart det de har lust med. Men just nu består livet av fler delar, och barn och jobb ska ha sitt också. Så är det bara och mitt i alltihop är vi ändå glada att barnfamiljer också får förtroendet och chansen att vara kolonister.

Det färdiga staketet med grinden som ett vitt utropstecken.

Men staketet är i alla fall klart. Nytt, fint, rött och skinande. Det jobbet blev ett bra exempel på att det kräver sin man eller kvinna att ha en kolonilott med stuga. Många gånger är det tyngre och slitigare än man tror. Målningen var den lätta biten, om man säger så.

För säkerhets skull räknade jag inte spjälorna, det kändes bättre att inte veta. Vårt staket hade varit med om en hel del öden och äventyr före vår tid. Väder och vind – kanske framför allt då regnet förstås – påverkar slänten bakom oss i allra högsta grad. Grus och jord är ständigt på väg ner mot Årstaviken. Vägen hade genom åren flyttat sig mot staketet, brutit loss några av stolparna och helt enkelt makat hela härligheten in emot tomten. Så en sektion av staketet stod helt sonika löst mot marken.

Maken spottade i nävarna och gjorde en arkeologisk utgrävning. Och se! Den som söker han finner. Under vägen på vift fanns rester av våra staketfästen. Bara att försiktigt bända upp resterna och återanvända hålen. Nu använder vi riktiga stolpskor som förhoppningsvis står emot naturkrafterna lite bättre.

Stolpskor. En nymodighet förvisso, men en bra sådan.

Annars är förberedelserna redan i full gång inför nästa sommar. Jag tänker vara modig och börja peta ner perenner i de rabatter jag tror och hoppas är fria från parksallat.

Här står ett gäng iris med olika härliga färger på blommorna och väntar på utplantering. Jag bara älskar iris och det fanns lite rester av dem i våra översta solstekta rabatter. Det är ett mycket klokt växtval på just den platsen och jag bygger vidare på det. Tillsammans med rosor (som får kämpa lite mer i hettan) så hoppas jag på riktigt maffig försommarblomning.

In Rosor, Snickarjobb

Bakom det nya staketet

Charlottajuli 22, 2017juli 27, 2017Leave a comment

För att överhuvudtaget kunna ha en blogg som heter Bakom staketet så är det ju bra om det till att börja med finns ett staket. Det har i ärlighetens namn varit lite si och så med det hos oss på sistone. En stor gren föll i vintras från den gamla lönnen som står i parken bakom vår lott. Den landade rakt på staketet och en hel sektion gav vika. Sedan dess har staketet stått och lutat sig mot häcken och enbart hållits på plats med ett par sorgliga buntband. Men nu är det dags för ändring på det! Det är fler staket än vårt som behöver renoveras och det hamras och spikas i området så det står härliga till. När det kommer till snickarjobben så lämnar jag med varm hand över till maken (som inte alls är snickare egentligen, men man kan nästan tro det ibland). Nu blir det fint och stadigt och rött och snyggt igen.

Nymålat och nyspikat staket på kolonilotten.

Annars är det mycket som har blommat över på lotten nu. Ett gäng med sent sådda fröer kan möjligen lysa upp framåt höstkanten om vädret får hålla sig varmt. Det återstår att se. Men en och annan guldklimp hittar man alltid. En fantastisk ’The Fairy’ står helt galet parkerad bland en massa kirskål och parksallat, i just den rabatten som jag hade tänkt omvandla till köksland och örtagård. Det gör helt enkelt för ont att bråka med en så sagolikt vacker älva, så vi är överens om att låta den stå kvar. Däremot är vi inte riktigt överens om vem som ska försöka rensa rent runt fötterna på henne. Hon bjuder på många vassa taggar också, utöver den magnifika blomningen. Ole dole doff – tänk, jag tror att detta blir mitt jobb!