Farväl käre vän

Ibland blir man ledsen. Vi älskar de stora pampiga träden i parken ovanför vår lott. De ger skugga och en rumskänsla som vi aldrig kan uppnå på egen hand. För mig är stora träd som gamla vänner som länkar bakåt i historien. Det ska mycket till innan jag hugger ner ett träd. Jag ändrar hellre på andra saker om det behövs en förändring. (Ramlar löven ner på bilen på hösten? Flytta parkeringsplatsen! Lite så, liksom.) Därför var det med stor sorg som vi upptäckte att Stockholms stad tydligen ansåg att den magnifika pilen i hörnan utanför lotten nödvändigt måste tas ner.
Överraskning! Man styr inte över det som är utanför staketet…

Det har ramlat grenar över staketen förr när höststormarna viner. För någon är det kanske ett stort problem. Men jag lagar helt enkelt staketet och fortsätter att tycka om gamla träd. Ramlande grenar på hösten hör till naturen och livet. (Självklart ska det inte stå träd i en park som riskerar att falla omkull. Men jag tror inte att pilen var där riktigt än…)

Vi fäller en tår för pilen.
Sorgligt var det. Men vi jobbar vidare. Nu är rabatten ner mot grannen uppgrävd och ombyggd. Den gamla plankkonstruktionen som höll uppe alltihop var på god väg att braka samman, så där fanns ingen återvändo. Nu är den utbytt och omgjord av världens bäste byggare. Han kan han, maken. Bara att fortsätta rensa ett tag till när parksallaten dyker upp igen (för det lär den göra, som vanligt). Sen kan vi nog våga plantera och skapa en härlig grön vägg i kanten av vår lott.
Omgrävt, rensat och nybyggt.

Lämna ett svar

17 + 20 =