Åh, som vi har längtat. Södersluttningen bjuder som vanligt på tidig blomning. Och de där första snödropparna är verkligen de allra vackraste. Snön på gräsmattan smälter också och upp tittar krokus och annat fint.
Liten, men ack så välkommen krokus.
Våren är min favorit av alla årstiderna. Allt ligger framför oss. Fullt av löften och stora planer. I år ska jag rensa och besegra parksallaten! Jajamensan! Och jag ska starta företag. Nä, vänta, flera företag! Johodå, det hinner jag visst. Allt hinner jag. Allt vill jag. Allt kan jag. När juli sedan kommer så tittar man sig omkring, ser att det minsann sticker upp lite parksallat i år också. Och kanske är inte det där hallonlandet riktigt färdigt än. Men smultron! Jag ska åtminstone ha smultronen åt barnen på plats i år. Jo, jag kommer att hinna. I år blir det bästa året hittills! Och nu är våren här!
Som man längtar efter vår nu! Men än är det ett bra tag kvar. Det händer verkligen inte mycket på kolonin. Vi åker förstås dit ibland ändå. Tittar till stugan och spanar förhoppningsfullt i rabatterna efter de första snödropparna. Men annars består kolonilivet mest av väntan och längtan. Fast i det vanliga livet, utanför kolonin, händer desto mer. Massor med arbete. Nästan bra om våren dröjer lite. Blir så ont om tid annars.
Ur led är tiden. Eller i alla fall vintern. Dagens skörd på kolonin bestod av knopp på Kew Gardens (vit ros) och en vit anemon-knopp! (Kan nån förklara vad anemonerna håller på med som har blommat ända sen i somras?!)
Det nya året börjar med en rosenknopp!
Annars härskade friden i området. Det är vilsamt att vandra förbi kolonilotter så här i vintertid. Allt är avstannat och stillsamt. Bara drömmar om vår hos ägare som vilar och väntar. Och så denna märkliga sommar som inte riktigt vill släppa greppet ens den sista december!
Kolonin börjar gå i vila. Men här hemmavid är det full aktivitet. Nya spännande idéer och affärsplaner tar form. Kontakter tas och förutsättningar skapas. Och kolonin kan bli en viktig del. Tänk vad härligt om det största intresset också kan få bidra till försörjningen! Bilden visar en av många stora lådor proppfulla med bebisar som nu ska tas om hand och få bo i polytunnel över vintern. Det här ska bli roligt! Fortsättning följer till våren!
Nu känns det att hösten är på väg. Men vädret var vackert och idag gjorde vi något helt annat än att vara nyttiga på kolonin. Det blev en cykeltur ut i skogen med picnic och trädklättring.
Klätterträd – den bästa sortens träd!
Äldste sonen var på annat håll, men vi andra njöt av skogsdoft och lingon. Ett välkommet avbrott! Det gäller att stanna upp och njuta ibland. Så här års är det lätt att göra det. Jag tycker om hösten.
Skogssvamp? Finns det något som heter så månntro? Svamp är inte min starka sida.Kanske en… orangeriska? Nej, jag ger upp.
Det här är definitivt en… parasollsopp! Johodå.Som ett miniatyrlandskap. Vackert!
Skogens röda guld.Det finns inte bara klätterträd i vår skog. Det finns klätterstenar också!
Lite före- och efter-bilder är alltid roligt. Så här såg gränsen mot grannen ut när vi kom.
Gränsen mot grannen – före.
Lummigt? Ja! Populärt hos styrelsen? Nej. Lite för mycket djungel för en kolonilott. Helt enkelt. Vår företrädare hade odlat potatis på de öppna ytorna på var sida om mittgången. Lite blommor hade planlöst fått bo i kanterna. Men växtkraften är enorm i den härliga södersluttningen och de öppna ytorna var långt ifrån öppna längre. Parksallat och björnbär hade tagit över precis allting och övriga växter armbågade sig fram för glatta livet. Man fick jobba med machete snarare än med någon liten elegant sekatör. När vi hade rensat ett antal varv så ser det numera ut så här istället:
Gränsen mot grannen – efter.
Egentligen är jag inte så förtjust i gräsmatta på kolonier. Det är lite för mycket villaträdgård för min smak. Jag tycker att odling och rabatter ska vara tongivande på den lilla yta som en kolonilott utgör. Men med två barn som gärna doppar tårna i gräset och lägger ut filtar och har picnic så kändes det på sin plats att omvandla potatislanden till små minigräsmattor. Åtminstone för en tid framöver. Och det blev ganska trevligt. Rabatterna blir väl avgränsade och hela grundstommen för lotten känns tydligare. Vi är nöjda! Nu har vi byggt rejäla stöd som honungsrosor ska få klättra på. Det blir finfina väggar som ramar in bra. (Jo, det kan hända att rosorna blir för stora och tunga i framtiden, trots att jag och sekatören kommer att passa dem noga. Men den dagen den sorgen. Nu gör vi så här och så får vi se hur det slutar.)
Ibland blir man ledsen. Vi älskar de stora pampiga träden i parken ovanför vår lott. De ger skugga och en rumskänsla som vi aldrig kan uppnå på egen hand. För mig är stora träd som gamla vänner som länkar bakåt i historien. Det ska mycket till innan jag hugger ner ett träd. Jag ändrar hellre på andra saker om det behövs en förändring. (Ramlar löven ner på bilen på hösten? Flytta parkeringsplatsen! Lite så, liksom.) Därför var det med stor sorg som vi upptäckte att Stockholms stad tydligen ansåg att den magnifika pilen i hörnan utanför lotten nödvändigt måste tas ner.
Överraskning! Man styr inte över det som är utanför staketet…
Det har ramlat grenar över staketen förr när höststormarna viner. För någon är det kanske ett stort problem. Men jag lagar helt enkelt staketet och fortsätter att tycka om gamla träd. Ramlande grenar på hösten hör till naturen och livet. (Självklart ska det inte stå träd i en park som riskerar att falla omkull. Men jag tror inte att pilen var där riktigt än…)
Vi fäller en tår för pilen.
Sorgligt var det. Men vi jobbar vidare. Nu är rabatten ner mot grannen uppgrävd och ombyggd. Den gamla plankkonstruktionen som höll uppe alltihop var på god väg att braka samman, så där fanns ingen återvändo. Nu är den utbytt och omgjord av världens bäste byggare. Han kan han, maken. Bara att fortsätta rensa ett tag till när parksallaten dyker upp igen (för det lär den göra, som vanligt). Sen kan vi nog våga plantera och skapa en härlig grön vägg i kanten av vår lott.
Gammaldags stockrosor med blommor som vackra kjolar.
Det här är bilder från min grannes trädgård. Så här längtansfyllt vill jag också ha det. Ljusgula, underbart somriga stockrosor när de är som allra vackrast. De dansar i vinden och faktum är att Björn spelar Shostakovichs andra vals för dem. Härligt galet och alldeles underbart! När det ser ut så här är det ljuvligt att vara kolonist!
Jag är lovad frön av Björn till hösten. Tänk om det kan bli lika vackert hos mig så småningom!Som ett dansgolv på en bal. Och regnet gör allt fräscht och vackert!
Tiden har inte riktigt räckt till den här sommaren. Det är fortfarande så mycket som ska byggas upp och återskapas på kolonin. Ibland får jag erkänna att jag blir lite avundsjuk på pigga pensionärer som kan lägga alla vakna timmar på enbart det de har lust med. Men just nu består livet av fler delar, och barn och jobb ska ha sitt också. Så är det bara och mitt i alltihop är vi ändå glada att barnfamiljer också får förtroendet och chansen att vara kolonister.
Det färdiga staketet med grinden som ett vitt utropstecken.
Men staketet är i alla fall klart. Nytt, fint, rött och skinande. Det jobbet blev ett bra exempel på att det kräver sin man eller kvinna att ha en kolonilott med stuga. Många gånger är det tyngre och slitigare än man tror. Målningen var den lätta biten, om man säger så.
Mååånga spjälor…!Grinden målas.
För säkerhets skull räknade jag inte spjälorna, det kändes bättre att inte veta. Vårt staket hade varit med om en hel del öden och äventyr före vår tid. Väder och vind – kanske framför allt då regnet förstås – påverkar slänten bakom oss i allra högsta grad. Grus och jord är ständigt på väg ner mot Årstaviken. Vägen hade genom åren flyttat sig mot staketet, brutit loss några av stolparna och helt enkelt makat hela härligheten in emot tomten. Så en sektion av staketet stod helt sonika löst mot marken.
Se där! Ett hål för en stolpe.
Maken spottade i nävarna och gjorde en arkeologisk utgrävning. Och se! Den som söker han finner. Under vägen på vift fanns rester av våra staketfästen. Bara att försiktigt bända upp resterna och återanvända hålen. Nu använder vi riktiga stolpskor som förhoppningsvis står emot naturkrafterna lite bättre.
Stolpskor. En nymodighet förvisso, men en bra sådan.
Annars är förberedelserna redan i full gång inför nästa sommar. Jag tänker vara modig och börja peta ner perenner i de rabatter jag tror och hoppas är fria från parksallat.
Här står ett gäng iris med olika härliga färger på blommorna och väntar på utplantering. Jag bara älskar iris och det fanns lite rester av dem i våra översta solstekta rabatter. Det är ett mycket klokt växtval på just den platsen och jag bygger vidare på det. Tillsammans med rosor (som får kämpa lite mer i hettan) så hoppas jag på riktigt maffig försommarblomning.
För att överhuvudtaget kunna ha en blogg som heter Bakom staketet så är det ju bra om det till att börja med finns ett staket. Det har i ärlighetens namn varit lite si och så med det hos oss på sistone. En stor gren föll i vintras från den gamla lönnen som står i parken bakom vår lott. Den landade rakt på staketet och en hel sektion gav vika. Sedan dess har staketet stått och lutat sig mot häcken och enbart hållits på plats med ett par sorgliga buntband. Men nu är det dags för ändring på det! Det är fler staket än vårt som behöver renoveras och det hamras och spikas i området så det står härliga till. När det kommer till snickarjobben så lämnar jag med varm hand över till maken (som inte alls är snickare egentligen, men man kan nästan tro det ibland). Nu blir det fint och stadigt och rött och snyggt igen.
Nymålat och nyspikat staket på kolonilotten.
Annars är det mycket som har blommat över på lotten nu. Ett gäng med sent sådda fröer kan möjligen lysa upp framåt höstkanten om vädret får hålla sig varmt. Det återstår att se. Men en och annan guldklimp hittar man alltid. En fantastisk ’The Fairy’ står helt galet parkerad bland en massa kirskål och parksallat, i just den rabatten som jag hade tänkt omvandla till köksland och örtagård. Det gör helt enkelt för ont att bråka med en så sagolikt vacker älva, så vi är överens om att låta den stå kvar. Däremot är vi inte riktigt överens om vem som ska försöka rensa rent runt fötterna på henne. Hon bjuder på många vassa taggar också, utöver den magnifika blomningen. Ole dole doff – tänk, jag tror att detta blir mitt jobb!
Polyantharos ’The Fairy’. En klassisk marktäckare. Söt som socker!
