När vi tog över lotten hade den blivit sin tidigare ägare övermäktig. Vildvuxen är ett snällt ord för att beskriva tillståndet. All tänkbar vegetation hade svämmat över alla breddar. Björnbär var på utflykt i vartenda hörn och taggarna dök hela tiden upp där man minst anade det. Men det stora problemet stavades parksallat. Redan när jag kom på visning visste jag att de runda, ljusgröna bladen med de lila blommorna var ett ogräs. Men jag visste inte att det klassas som det kanske svåraste ogräset vi överhuvudtaget har i vårt land. Och tur var nog det! Jag vet ärligt talat inte om jag hade antagit utmaningen om jag hade vetat då vad jag vet idag.
Medan den gamla stugan revs och det nya bygget pågick var det i princip omöjligt att göra något vettigt åt tomten. Ytan var alldeles för liten och varje hörn av lotten upptogs av material, skräp och byggnation. Det var ingen rolig period. Vi försökte hålla efter djungeln med jämna mellanrum, men det var fullkomligt tröstlöst. Våra grannar var naturligtvis minst lika deppiga över sakernas tillstånd som vi själva. Men när så huset äntligen började ta form började den stora rensningen! Allt gammalt skräp från tidigare innehavare rensades ut, byggrester, möbler och allehanda historiska lämningar. Trädgården skalades av, ner till sin ursprungliga, fina stomme. Träd och stora buskar fick vara kvar. Resten grävdes bort – och med den parksallaten! För detta blev också min mission. Parksallaten ska UT från denna kolonilott, om det så är det sista jag gör. Och för att ens ha någon chans att hålla efter eländet tills det verkligen är borta så måste det till en total uppgrävning och omstart.
Jag törs inte tänka på hur många lass med skräp som min man har kört till återvinningscentralen. Många, många är det… Eriksdalslunden ligger onekligen väldigt vackert i sluttningen, precis som sina grannar Södra Årstalunden och Tantolunden. Men området bjuder på rejäla utmaningar när det är dags för större insatser som byggen och trädgårdsanläggning. Det är i princip omöjligt att komma fram till kolonilotten med bil, allting måste bäras eller köras på skottkärra på gångvägarna genom parkerna.
Under minst två säsonger kommer lotten att fyllas med enbart ettåringar. Genom att jobba med annueller så hoppas jag kunna hålla efter ogräsen tills jag ser att de verkligen är under kontroll.
Nu tänker kanske en och annan – jamen lite ogräsmedel i det här läget måste väl ändå vara på sin plats! Jodå, jag har fått det rådet av mer än en gammal rutinerad trädgårdsräv. Men än så länge vägrar jag. Jag vill odla giftfritt tillsammans med mina barn och jag tänker inte ge upp innan jag ens har försökt! Framtiden får utvisa hur det slutar, men jag låter det ta sin tid och så får vi se om jag lyckas.
