Dessa ljuvliga försommarkvällar på kolonin! Nu sjunger tulpanerna på sista versen. Men de är vackra ända till slutet.
Tulpanrabatterna i kvällssolen.
Och mellan hägg och syren så blommar förstås alla rhododendron! Nu gäller det att ge sig tid att bara njuta.
Urgammal rhododendron av okänd sort.
Just nu är vår egen lott som allra bäst. (Det gäller bara att vinkla kameran så att man inte får med de sista parksallatsbladen.)
Alla gillar en bänk att vila på.
Den gamla bänken som skulle målas om blir underbar i sitt förfall när rhododendronkvisten, som nog är minst lika gammal, vilar sig på den. Om det gick att stanna tiden så skulle jag gärna göra det precis nu!
Det här är en mycket kär favorit hos mig. En helt fantastisk liten dvärgiris som heter ’Well Suited’. Den har hängt med i ganska många år nu, men det är inte ofta jag hittar den till försäljning i Sverige. Redan 1990 introducerades den av irisförädlaren Paul Black i USA. Den är så läcker tycker jag. Elegant i färgställningen, men titta så fint den passar ihop med anspråkslösa vårblommor. Det är alldeles vanlig vårstjärna som den samsas med. Just det här exemplaret har övervintrat i växthus och tajmar därför vårstjärnan alldeles perfekt. Men med en tidig höstplantering så tror jag nog att de ska kunna blomma tillsammans alldeles spontant också.
’Well Suited’.
Det är så härligt med riktigt närgångna närbilder på irisar. Jag vet inga blommor som har så underbara detaljer.
I höstas ordnade jag med ”testodlingar” på kolonin av lite annorlunda irisvarianter. De kom sent ner i jorden och har därför inte kommit lika långt som kompisen på bilden. Men det ska bli spännande att se dem blomma längre fram.
Jag arbetar för fullt med mitt spännande iris-projekt och snart är det förhoppningsvis klart! Då ska jag berätta mer.
Åh, som vi har längtat. Södersluttningen bjuder som vanligt på tidig blomning. Och de där första snödropparna är verkligen de allra vackraste. Snön på gräsmattan smälter också och upp tittar krokus och annat fint.
Liten, men ack så välkommen krokus.
Våren är min favorit av alla årstiderna. Allt ligger framför oss. Fullt av löften och stora planer. I år ska jag rensa och besegra parksallaten! Jajamensan! Och jag ska starta företag. Nä, vänta, flera företag! Johodå, det hinner jag visst. Allt hinner jag. Allt vill jag. Allt kan jag. När juli sedan kommer så tittar man sig omkring, ser att det minsann sticker upp lite parksallat i år också. Och kanske är inte det där hallonlandet riktigt färdigt än. Men smultron! Jag ska åtminstone ha smultronen åt barnen på plats i år. Jo, jag kommer att hinna. I år blir det bästa året hittills! Och nu är våren här!
Som man längtar efter vår nu! Men än är det ett bra tag kvar. Det händer verkligen inte mycket på kolonin. Vi åker förstås dit ibland ändå. Tittar till stugan och spanar förhoppningsfullt i rabatterna efter de första snödropparna. Men annars består kolonilivet mest av väntan och längtan. Fast i det vanliga livet, utanför kolonin, händer desto mer. Massor med arbete. Nästan bra om våren dröjer lite. Blir så ont om tid annars.
Ur led är tiden. Eller i alla fall vintern. Dagens skörd på kolonin bestod av knopp på Kew Gardens (vit ros) och en vit anemon-knopp! (Kan nån förklara vad anemonerna håller på med som har blommat ända sen i somras?!)
Det nya året börjar med en rosenknopp!
Annars härskade friden i området. Det är vilsamt att vandra förbi kolonilotter så här i vintertid. Allt är avstannat och stillsamt. Bara drömmar om vår hos ägare som vilar och väntar. Och så denna märkliga sommar som inte riktigt vill släppa greppet ens den sista december!
Lite före- och efter-bilder är alltid roligt. Så här såg gränsen mot grannen ut när vi kom.
Gränsen mot grannen – före.
Lummigt? Ja! Populärt hos styrelsen? Nej. Lite för mycket djungel för en kolonilott. Helt enkelt. Vår företrädare hade odlat potatis på de öppna ytorna på var sida om mittgången. Lite blommor hade planlöst fått bo i kanterna. Men växtkraften är enorm i den härliga södersluttningen och de öppna ytorna var långt ifrån öppna längre. Parksallat och björnbär hade tagit över precis allting och övriga växter armbågade sig fram för glatta livet. Man fick jobba med machete snarare än med någon liten elegant sekatör. När vi hade rensat ett antal varv så ser det numera ut så här istället:
Gränsen mot grannen – efter.
Egentligen är jag inte så förtjust i gräsmatta på kolonier. Det är lite för mycket villaträdgård för min smak. Jag tycker att odling och rabatter ska vara tongivande på den lilla yta som en kolonilott utgör. Men med två barn som gärna doppar tårna i gräset och lägger ut filtar och har picnic så kändes det på sin plats att omvandla potatislanden till små minigräsmattor. Åtminstone för en tid framöver. Och det blev ganska trevligt. Rabatterna blir väl avgränsade och hela grundstommen för lotten känns tydligare. Vi är nöjda! Nu har vi byggt rejäla stöd som honungsrosor ska få klättra på. Det blir finfina väggar som ramar in bra. (Jo, det kan hända att rosorna blir för stora och tunga i framtiden, trots att jag och sekatören kommer att passa dem noga. Men den dagen den sorgen. Nu gör vi så här och så får vi se hur det slutar.)
Tiden har inte riktigt räckt till den här sommaren. Det är fortfarande så mycket som ska byggas upp och återskapas på kolonin. Ibland får jag erkänna att jag blir lite avundsjuk på pigga pensionärer som kan lägga alla vakna timmar på enbart det de har lust med. Men just nu består livet av fler delar, och barn och jobb ska ha sitt också. Så är det bara och mitt i alltihop är vi ändå glada att barnfamiljer också får förtroendet och chansen att vara kolonister.
Det färdiga staketet med grinden som ett vitt utropstecken.
Men staketet är i alla fall klart. Nytt, fint, rött och skinande. Det jobbet blev ett bra exempel på att det kräver sin man eller kvinna att ha en kolonilott med stuga. Många gånger är det tyngre och slitigare än man tror. Målningen var den lätta biten, om man säger så.
Mååånga spjälor…!Grinden målas.
För säkerhets skull räknade jag inte spjälorna, det kändes bättre att inte veta. Vårt staket hade varit med om en hel del öden och äventyr före vår tid. Väder och vind – kanske framför allt då regnet förstås – påverkar slänten bakom oss i allra högsta grad. Grus och jord är ständigt på väg ner mot Årstaviken. Vägen hade genom åren flyttat sig mot staketet, brutit loss några av stolparna och helt enkelt makat hela härligheten in emot tomten. Så en sektion av staketet stod helt sonika löst mot marken.
Se där! Ett hål för en stolpe.
Maken spottade i nävarna och gjorde en arkeologisk utgrävning. Och se! Den som söker han finner. Under vägen på vift fanns rester av våra staketfästen. Bara att försiktigt bända upp resterna och återanvända hålen. Nu använder vi riktiga stolpskor som förhoppningsvis står emot naturkrafterna lite bättre.
Stolpskor. En nymodighet förvisso, men en bra sådan.
Annars är förberedelserna redan i full gång inför nästa sommar. Jag tänker vara modig och börja peta ner perenner i de rabatter jag tror och hoppas är fria från parksallat.
Här står ett gäng iris med olika härliga färger på blommorna och väntar på utplantering. Jag bara älskar iris och det fanns lite rester av dem i våra översta solstekta rabatter. Det är ett mycket klokt växtval på just den platsen och jag bygger vidare på det. Tillsammans med rosor (som får kämpa lite mer i hettan) så hoppas jag på riktigt maffig försommarblomning.
