Augusti. Den sista av sommarmånaderna. Jag drabbas lätt av lite sensommarångest så här års. Så mycket man planerade och ville och skulle. Och kanske blev inte så mycket gjort som man hade tänkt sig… Men i år tycker jag att vi skyller på värmen! Vi verkar vara många som mest gått omkring och flämtat i skuggan. Min andra hälft hör dock till dem som käckt utbrister ”Äntligen fick vi en riktig sommar!” Under 35 grader kan det omöjligt vara för varmt, enligt hans termostat. Ibland är vi lite olika, han och jag…
Plommonträd i regn.
I förra veckan var det därför jag som sa hurra, äntligen fick vi lite svalare dagar! Och regn. Visserligen mest i form av korta skurar. Men ändå… Växterna blir glada och det är härligt att se allting växa så det knakar. Fast i skrivande stund är ”Afrika-värmen” här och hälsar på. Nästan 29 grader i skuggan igen. Då blir det inte mycket gjort från min sida. Bara vattna det viktigaste, njuta av det som fortfarande blommar och så får man tänka att ogräset faktiskt går att rensa någon annan dag.
Lavendel, en trogen långblommare.
Vi har tagit det lugnt på kolonin hela familjen när värmen har varit som värst. Man orkar inte mycket annat. Men det finns ändå en hel del måsten och borde. Äppelträdet behöver beskäras igen. Vi satsar främst på JAS-beskärning (dvs beskärning under juli, augusti eller september) vilket betyder att det är hög tid nu. Att renovera vårt äppelträd är en segdragen historia. Det hade varit lämnat vind för våg under väldigt många år. Väldigt, väldigt många år faktiskt. Projektet att försöka få en lite mer klassisk fruktträdsfason på det måste därför tas bit för bit. En hård beskärning skulle bara resultera i massor av vattenskott som varken vi eller trädet skulle bli gladare av. Vår arborist som vi konsulterade redan den första sommaren på lotten har rekommenderat en 5-årsplan som vi nu försöker följa.
Vit nepeta, troget väntande på sin tur.
Vad borde jag mera? Plantera iris förstås, har massor i växthuset som behöver få komma ut i rabatterna. Lite vit kantnepeta väntar också på att få flytta ur sina krukor. Jag borde rädda päronträdet på baksidan som håller på att kvävas av levnadsglad humle som svingar sig upp i den trötta gamla trädkronan. Jag borde hjälpa bokharabindan på plats så att den kan väva en fin, tät och grön gobeläng på vår spalje, som utgör den sista väggen längst ner på lotten. Och jag borde förstås rensa ogräs! De klarar sig alltid, det spelar ingen roll hur torr och eländig sommaren än är, livskraften hos kirskål och parksallat slår det mesta.
Men idag tar vi det lugnt! Snart kommer väl svalkan tillbaka och med den arbetslusten. Tills dess står mera vila på schemat! Och att umgås med besökare förstås. Den här kompisen dyker ofta upp på kolonin, vi har en hel släkt med ekorrar i Eriksdalslunden. Tänk att vi befinner oss mitt i Stockholm. Det kan man inte tro!
Hur gick det här till? Juli är redan slut. Och jag som inte ens har skrivit månadens första inlägg än! Hur kommer det sig att sommaren alltid går så fort? Man längtar och väntar hela vintern och sedan hinner man inte ens blinka så har nästan allting redan visslat förbi.
Skördetiden närmar sig och plommonen mognar.
Men vi har haft det fint på lotten. För första gången kunde vi vara med på Tusen Trädgårdar, som i år gick av stapeln söndagen den 1 juli. Ett riktigt härligt evenemang där trädgårdsägare över hela Sverige öppnar sina trädgårdar för allmänheten under en hel dag. Det var fantastiskt roligt! Jag hade blivit varnad av mina grannar att det brukade vara väldigt sparsamt med besökare. Så jag tog med en god bok och såg fram emot en stillsam dag under äppelträdets skugga.
I år är det gott om frukt!Gamla pelare.med gamla lagningar. Så fina tycker vi!
Men arrangörerna hade helt klart lyckats med marknadsföringen, för det kom en strid ström med gäster under precis hela dagen och det var aldrig långa pauser innan nästa gäng besökare dök upp. Alla var väldigt vänliga och hade många snälla superlativ att säga om vår koloni. Fast jag var förstås noga med att betona att det fortfarande är ett pågående renoveringsprojekt. Egentligen är det ju en trädgårdsrestaurering vi håller på med. Att försöka återställa lotten så som den en gång var uppbyggd och planerad. Samtidigt som den också ska fungera för just vår familj i detta nu.
Hur som helst fick jag verkligen blodad tand och det ska bli roligt att visa upp trädgården om två år igen. Återstår att se hur långt vi har kommit med arbetet då.
Ännu en gäst på kolonilotten.En ensam och lite skamfilad skönhet i kvällsljuset. ’Ma Veronique’ – nyhet från 2015 – bjöd besökarna på en sista doft av iris den 1 juli.
Redan i våras hade vi faktiskt en mjukstart då vi höll öppet under lördagseftermiddagar i maj och juni för den som ville komma och se blommande iris. Vi annonserade väldigt sparsamt och hade förstås ingen rusning de dagarna. Men trots att lotten är liten och inte tillåter några enorma iris-rabatter så låter vi den ändå fungera som visningsträdgård. Den har ju ett fantastiskt läge mitt inne på Söder, både för besökarna som ska ta sig dit och för irisarna som stortrivs i den solstekta södersluttningen. Så vi fortsätter nästa år också har vi tänkt. Hälsa gärna på oss då! Varje lördag i maj och juni mellan klockan 12 och 16 finns vi där. (Just det ja… skulle det råka bli inställt av någon anledning så kan jag ju alltid berätta det här på bloggen. Vad trevligt, där fick den en ny funktion!)
Terrasserna gör det lätt att fotografera i grodperspektiv. Majs i grönsakslandet. Hallon i bakgrunden.
Trädgårdslandet är det senaste som äntligen har blivit färdigt. Jag är så glad att Projekt Rensning börjar närma sig slutet och att allting börjar få sin slutliga form. Jag är väldigt nöjd med hallonlandet som fått sin plats längst in mot kanten.
Hallon och gången med plattor i bakgrunden. Majs och smultron längst fram. Det ser trångt ut för hallonen, men bilden luras och det fungerar fint.
En granne längre bort i området donerade plattor när hon skulle göra om sin uteplats. Hos oss passar de perfekt och blev en mycket trevlig gång, som gör skötseln ungefär 1000 gånger lättare. Samtidigt som det ser snyggt och prydligt ut. Jag skulle nog ha önskat mig lite mer strukturerade grönsaksodlingar, men vi stoppade ner lite av varje som vi dragit upp i kruka under våren och så fick det duga så i år. Jag inser tyvärr att sista ordet ännu inte är sagt mellan mig och kirskålen som härskade här nere så sent som i vintras. Det blir nog många rensningsvändor till, misstänker jag. Men det börjar i alla fall likna vår slutvision! Och det är vi så glada för.
Den lilla marktäckaren.
I bortre hörnan av kökslandet står en ros. Den har vi diskuterat ingående, många gånger. Det är en magnifik ’The Fairy’ som fanns här redan när vi kom. Men själv hade jag en fantastisk plan som innefattade en hörna full med ljuvliga örter. Perfekt precis bredvid uteplatsen där vår vattenpost finns och där vi kommer att få det där härliga uteköket som maken tänkte bygga någon gång när han inte har något annat för sig. Men av någon outgrundlig anledning så tyckte min man – som lustigt nog också råkar vara den som sköter de tyngsta grävjobben – att rosen var så fantastiskt magnifik så att det vore synd att flytta på den.
’The Fairy’. Ingen liten diskret älva hos oss. Tvärtom – en enorm jätte som väller ner över terrasskanten. Helt fel i grönsakslandet, men alldeles alldeles underbar!
Han hävdar med bestämdhet att den inte kommer att klara en flytt. Nix. Faktiskt absolut inte, aldrig någonsin. Faktiskt. Så den får stå där den står. I alla fall tills vidare. Jag klämde ner lite kryddor i hörnet som fanns kvar och tänker att de kanske kan inspirera till stordåd någon gång i framtiden. När han står vid sin nybyggda grill och lagar till en hejdlöst god lördagsmiddag så kanske han kommer på vad bra det vore med plats för ännu mera salvia och dragon och rosmarin. (Tänk en stor, maffig rosmarinbuske som väller ner över kanten istället! Den skulle klara sig året om i den hörnan. Jodå, nästan alldeles säkert så tror jag att den skulle klara sig. Åh, vad härligt det skulle vara!)
Annars är vi förstås, precis som så många andra, bekymrade över årets massiva torka. Än har vi inget bevattningsförbud, och tur är väl det, så mycket nyplanterat som vi har.
Det regnar! Nej, bara fusk. Ibland måste grönsakerna vattnas, det kommer man inte ifrån.
Det är kommunalt vatten i våra ledningar och det är man glad för när man ska dricka och laga mat. Men med tanke på bevattningen skulle det kännas betydligt mer vettigt med sjövatten. Lite synd att Årstaviken är så nära och ändå så långt härifrån när man ska vattna sina odlingar. Fast vi gör förstås vad vi kan, lagrar regnvatten i tunnor och begränsar oss så gott det går. Återstår att se om det kommer något regn i augusti. Självklart förstår jag dem som älskar fina sommardagar. Men själv tycker jag bäst om den lite svalare svenska sommaren.
Men när det nu råkar vara värmebölja och torka så gör det ju ingenting alls att iris händelsevis är en förnämligt torktålig växt. (Tänk bara på att passa den med vattning när den är nyplanterad). Förresten! Jag har beställt en massa spännande irisar från USA som är här om några veckor. Bara åt mig själv, men kanske tar vi in några av sorterna i butiken till nästa säsong. Ska testodla dem lite först.
Det ska jag berätta mer om en annan gång. Nu är det dags att runda av detta enda juli-inlägg. Vi ses igen i augusti!
En fin liten kompis i perennrabatten. Campanula ’Fancy Mee’.
Oj, vad tiden går fort när man har roligt! Och det har vi just nu. Det arbetas intensivt både med irisbutiken och med rabatterna på kolonin. Alla våra iris har blommat över förväntan under en mycket lång period. Först ut är förstås små dvärgirisar och de mellanstora sorterna. Men den senaste månaden har vi avjutit de största, de som kallas ”Tall Bearded” på engelska. Här är det ’Sur la Plage’ från år 2017 som blommar vackert.
’Sur la Plage’. En unik fransk nyintroduktion från 2017. Liknar inget annat!
En annan mycket fin nyhet från år 2013 är den annorlunda ’Un Peu Fou’. Det betyder ”lite galen” på franska och nog kan man hålla med om det alltid! Detta är en iris som blommar länge och tacksamt hos oss. Och den syns! Många besökare har stannat till och undrat vad det är för en annorlunda iris.
Söt och annorlunda! ’Un Peu Fou’ – en fransk godbit.
Färgerna blev lite märkliga i skuggan, men den här bilden får vara med ändå. Här nedan syns ’Infusion Tilleul’, som är något så annorlunda som ett försök till en grön amoena. (En amoena är en iris med vita standards, dvs upprättstående kronblad, och färgade falls, dvs hängbladen på blomman.) Färgnyanserna är riktigt, riktigt annorlunda med standards i en gråvit eller lavendelvit nyans och falls i gulbrunt med dragning åt grönt. Återigen en fransk iris, denna introducerades på marknaden år 2014.
I bakgrunden syns ’Thornbird’, en gammal trotjänare från 1988, som inte har slagit igenom riktigt i Sverige ännu. Men nu börjar den upptäckas och det tycker vi är väldigt roligt! Även denna har annorlunda, trendiga färger som drar mot beige/gult/gröngult. Men det allra häftigaste är kanske de långa skäggen i senapsgult som är förlängda med lila ”horn”, som sträcker sig långt ut på blomman.
’Infusion Tilleul’ med kompisen ’Thornbird’ i bakgrunden. Två irisar som fortsätter på temat Annorlunda!
Självklart finns alla dessa irisar – och nästan 200 till – att köpa i vår nystartade irisbutik på webben. Om bara några veckor börjar höstens leveranser från odlare runt om i Europa och USA. Häng med oss då och hitta dina favoriter för en blommande rabatt nästa säsong!
Om man letar noga bland buskar och blad så hittar man många roliga växter redan så här tidigt på säsongen. Idag ägnade jag mig åt ogräsrensning. (Tyvärr behövs det fortfarande. Jag vet inte hur många varv jag har gjort på den här kolonilotten nu. Men parksallaten tycks bestå för evigt!) Den bästa stunden får man när det börjar bli dags att runda av för kvällen. I skymningslugnet är det så härligt att bara njuta av sjöutsikten och fågelkvittret. Det går nästan att glömma bort det ständiga suset från trafiken på Johanneshovsbron. Och lyckan blir ju fullkomlig när man upptäcker att den halmgula kejsarkronan Fritillaria ’Raddeana’ blommar som allra bäst i mitt lilla woodland under syrenerna.
Halmgul kejsarkrona.
En annan finfin kompis är den här primulan som jag har glömt namnet på. (Jag måste lära mig att skriva upp allting. Det är så irriterande när namn tappas bort. Jag tror ju jämt att jag ska komma ihåg allt. Men det gör jag förstås inte.)
För att överhuvudtaget kunna ha en blogg som heter Bakom staketet så är det ju bra om det till att börja med finns ett staket. Det har i ärlighetens namn varit lite si och så med det hos oss på sistone. En stor gren föll i vintras från den gamla lönnen som står i parken bakom vår lott. Den landade rakt på staketet och en hel sektion gav vika. Sedan dess har staketet stått och lutat sig mot häcken och enbart hållits på plats med ett par sorgliga buntband. Men nu är det dags för ändring på det! Det är fler staket än vårt som behöver renoveras och det hamras och spikas i området så det står härliga till. När det kommer till snickarjobben så lämnar jag med varm hand över till maken (som inte alls är snickare egentligen, men man kan nästan tro det ibland). Nu blir det fint och stadigt och rött och snyggt igen.
Nymålat och nyspikat staket på kolonilotten.
Annars är det mycket som har blommat över på lotten nu. Ett gäng med sent sådda fröer kan möjligen lysa upp framåt höstkanten om vädret får hålla sig varmt. Det återstår att se. Men en och annan guldklimp hittar man alltid. En fantastisk ’The Fairy’ står helt galet parkerad bland en massa kirskål och parksallat, i just den rabatten som jag hade tänkt omvandla till köksland och örtagård. Det gör helt enkelt för ont att bråka med en så sagolikt vacker älva, så vi är överens om att låta den stå kvar. Däremot är vi inte riktigt överens om vem som ska försöka rensa rent runt fötterna på henne. Hon bjuder på många vassa taggar också, utöver den magnifika blomningen. Ole dole doff – tänk, jag tror att detta blir mitt jobb!
Polyantharos ’The Fairy’. En klassisk marktäckare. Söt som socker!
