Min första lägenhet låg på Södermalm i Stockholm. Närmare bestämt på Havregatan. Det var en liten andrahandslägenhet, men oj vad bra jag trivdes! Det berodde inte minst på de fina omgivningarna ner mot Årstaviken. Ofta gick jag där, bland kolonilotterna som klänger på sluttningen mot vattnet. Tog långa promenader i området och undrade. Vad finns bakom staketet? Det kändes som en ouppnåelig dröm att få en egen lott, men jag ställde mig i alla fall i kö. Åren sniglade sig fram och jag flyttade runt, skaffade familj och fick en odlingslott på helt annat håll i brist på bättre. Men i kön till Eriksdalslunden stod jag kvar. Och lycklig blev jag när jag kom tillräckligt långt fram i turordningen för att få börja gå på visningar. Fast det blev många visningar där husen alltid gick till någon annan. Men till slut så hände det! Det var min tur att dra vinstlotten. Jag fick chansen att ta över en alldeles fantastisk tomt i den branta sluttningen, med terrasser och södersol. Alldeles underbart! Första kvällen efter kontraktskrivningen smög jag förbi min egen lott och tog en bild. Äntligen! Dags att sätta igång. Bakom staketet.
Trädgården hade levt ett törnrosa-liv och behövde både tuktan och kärlek. Vår stuga var i mycket dåligt skick och full av mögel. (Till höger på bilden skymtar gången som delar lotten på mitten. Längst ner mellan träden står den gamla stugan.) Vi fick tillstånd att riva och bygga nytt. För oss var det självklart att vi ville ha någonting som ansluter till områdets historia och tradition. Gamla ritningar grävdes fram och inspirationsturerna i området blev många. Stugan skulle byggas på samma ställe som den gamla, vi ville inte göra om lottens gamla fina struktur. Det slutade med en gul liten stuga med förstukvist och fönsterluckor.
Vi hittade efter många om och men en byggfirma som satte igång med vårt lilla dockskåp. Tyvärr blev det en start med motgångar. Firman lämnade en hel del att önska och bygget tog tvärstopp. Juridiken som följde fick allting att stå stilla alldeles för länge. Det var nog många som undrade vad som hände där bakom staketet egentligen…
Jag är oändligt tacksam mot min man. Till slut blev det han som gjorde en hjälteinsats och byggde huset själv. Litet som ett dockskåp – jovisst, men enormt mycket jobb ändå. Han slet en hel sommar, som blev två, och ändå är det inte riktigt klart. Men nu är vi på väg mot någonting riktigt, riktigt fint!